Den åttonde maj 1907 tog herrar A. J. Hellström, Axel Granlund och Nils Ljunggren initiativet till Stocksunds Idrottsförening. Skräddarmästare Hellström, den varme ungdomsvännen, blev föreningens första ordförande. Från den tiden minns jag själv mycket litet fastän en sjuårs pojke naturligtvis på ett sätt var väldigt intresserad av vad de stora gubbarna företog sig. För att få in pengar få in pengar ordnades redan första året en midsommarfest med majstång, lekar, dans och servering. Festen hölls på en plan utanför polishuset. Den blev succé och recetten räckte till inköp av den nödvändigaste materialen: fotboll, spjut, diskus, måttband och dylikt. Höjdhoppsställningen gjordes av medlemmarna själva, ty alla voro med och hjälpte till. På ängen nedanför Cedergrens torn ordnades en fotbollsplan och redan första sommaren började ungdomarna själva arbeta på Stocksunds första tennisplan som låg benägen nedanför polishuset.
Dessa första år blevo synnerligen framgångsrika. Stocksunds IF spelade med växlande lycka fotboll mot Djursholmskamraterna, Danderyds och Saltsjöbadens idrottsföreningar. Såväl allmänna idrottstävlingar som tenniskamper utkämpades mot samma motståndare. Stocksunds bästa idrottsmän på den tiden voro Nils Rahm, Bertil Liljeskiöld och hans yngre bror Rolf, Rudolf Eriksson, bröderna Alf och Sten Westergren, Alf Siösteen och Anders Saxon. Bäste all-round man var utan tvekan chefsläkaren för Ganisonssjukhuset Nils Rahm.
Redan efter ett par år Avgick Hellström som ordförande och efterträddes av ingengör G. Lindman, som emellertid blott stannade ett år på den posten. Även han närmaste efterträdare Birger Waeger var ordförande endast ett år. Karl Lindvall som efterträdde honom stannade däremot under många år.
Sedan föreningens bästa idrottsmän börjat skingras, kom en period av stillastående och tillbakagån.
De ledande inom kommunalfullmäktige hade efter många påtryckningar ställt Stocksunds torg till förfogande som idrottsplats. Där byggdes nya tennisbanor samt en stuga till omklädnads och förvaringsplats för materialen. Den nya idrottsplatsen låg emellertid under lång tid tämligen öde. Några av de mest intresserade idrottsmännen voro visserligen nere och tränade men tävlingar hörde man inte längre något av. En del ungdomar, bland vilka jag själv, kände oss oppositionella mot den dåvarande föreningsledningen. Vi bildade Stocksunds A.I.K. som emellertid aldrig kom mer än igång. Ett 30-tal pojkar, de flesta juniorer, hade skrivit in sig i den nya föreningen. Efter diverse underhandlingar avgick styrelsen i Stocksunds IF och vi ungdomar fingo med flera representanter i den nya. Ordförande blev den energiske Kaptenen E. Frydén. Stocksunds AIK upplöstes och alla dess medlemmar inskrevo sig i den gamla föreningen.
Ny kom en period av ny blomstring. Vi inledde samarbete med Danderyds och Enebybergs Idrottsföreningar samt Djursholmskamraterna. Detta blev så intimt, att en ny sammanslutning mellan oss och dessa klubbar bildades och fick namnet “Fyrväpplingen”.
På Stocksunds torg anordnades midsommarafton 1917 stor fest. Kapten Frydén tog ut en militärorkester från A1. Vi tryckte en jubileumstidning på 12 sidor med färgomslag. Min far skrev en stocksunds-visa, som han föredrog på midsommarfesten. Viktigast var dock våra jubileumstävlingar, vilka omfattade löpning 5000 meter (från torget till Djursholms restaurang och tillbaka), kulstötning, höjd- och längdhopp. Juniorerna löpte 800 i stället för 5000 meter. Stocksunds IF tog de flesta prisen och allt var frid och fröjd.
Under sommaren och hösten ägde en rad tävlingar rum i såväl allmän idrott, som fotboll, simning och tennis. Vårt framgångsrika fotbollslag hade som ledare Nils Husberg och bland spelarna kunna nämnas Thor Modéen, vilken som stadig halvback utkämpade många matcher i Stocksunds färger.
Vi präglade nya medlajer, där Cedergrenska tornet prydde framsidan. Dessa användes också som stipulationsmedaljer, vilka blevo synnerligen eftersträvansvärda.
Svårast att erövra av dessa ansågs under min tid vara stipulationsmedaljen i stavhopp. Om mitt minne icke sviker mig, var det endast nuvarande skådespelaren Nils Jacobsson som lyckades få en sådan. Ansatsbanan var mycket primitiv liksom hoppgroparna.
Kommunalfullmäktige ansågo sig ha gjort sitt, då de upplåtit torget och slogo absolut dövörat till då det gällde vidare anslag vare sig till löparbanor eller förbättring av fotbollsplaner. Under ytterst primitiva förhållanden arbetade vi i några år, men då Kapten Frydén så småningom tröttnade, kom en ny nedgåndsperiod. Fyrväpplingsklubbarna vägrade tävla på våra urusla banor och idrottsföreningen kom att föra ett mer och mer tynande liv. Samtidigt fångades alltmer intresset av Stocksunds Vinteridrotts Klubb med bobsleighåkning som specialitet. Denna klubb byggde en pampig backe i Mörby och fick hedersuppdraget att där ordna Nordiska Spelen i bobsleighåkning, vari stocksundarna överlägset placerade sig på de främsta platserna i såväl bobsleigh som kälkbacksåkning. Under den växande bebyggelsen i Mörby måste så småningom backen nedläggas - den utgjorde ett svårt hinder för för den genomgående trafiken. Då avsomnade också Stocksunds Vinteridrottsklubb.
På de senaste åren har jag icke haft någon kontakt med idrotten i Stocksund. Genom dags- och fackpressen ser jag dock då och då meddelanden om, hur våra gamla motståndare Djursholmskamraterna och Enebybergs och Danderyds idrottsföreningar ordna tävlingar och fotbollsmatcher, men om idrotten i Stocksund står aldrig ett ord att läsa. Som gammal stocksundsbo skulle det mycket glädja mig, om idrotten åter komme igång där ute och jag önskar den ett hjärtligt lycka till.
Lars Saxon, 1955
